Teatern är en plats för förvandling, översättning, tolkning, och den svarta lådan som utgör scenen är en plats för flera olika lådor i varandra. Det blir extra tydligt i Gregorius på Stockholms stadsteater.
Pjäsen är Erik Uddenbergs dramatisering av Bengt Ohlssons bok från 2004. Som i sin tur är en parafras på Hjalmar Söderbergs Doktor Glas från 1905, en roman av sådan dignitet i svensk litteraturhistoria att den har lockat till flera olika typer av bearbetningar.
Ohlssons är ett (Augustprisat) perspektivexperiment, skildrar samma händelser som Söderbergs, men inte ur doktorns utan ur den ”onde” pastor Gregorius synvinkel.
Det var inte ens från början självklart vem som är god och vem som är ond bara för att den ene har vit rock och den andre svart – och hur ser det då ut om vi tittar från ett annat håll?
Luften på Klarascenen är alltså tjock av kontext och intertextualitet. Som sagt, det blir några lådor i varandra.
Vilket också det rumsliga uttrycket har tagit fasta på. Med förstärkt effekt av ett föränderligt både ljud (Michael Breschi och Håkan Åslund) och ljus (Ellen Ruge) ger Sven Haraldssons scenografi oss möjlighet att granska Gregorius från flera håll. En stor tom scen med stora och små bildskärmar som visar honom från olika håll matchar uppsättningens teman.
Pastorn ser ensam och ifrågasatt ut som i ett förhörsrum eller synad genom övervakningskameror, i nästa stund självsäkert öppen och förtrolig som i en direktsänd tv-intervju. Samtidigt, helt klart hela tiden på en teaterscen, metaperspektivet låter sig inte glömmas bort.
Ändå är det bara Johan Rabaeus man tittar på, inte på skärmarna. En monologmästare, helt klart. Nedtonad men överväldigande går han runt på scenen, talar med en röst som prövar sig fram som i stunden, målar upp sidohandlingar och bifigurer genom att peka lätt med handen.
Men allt leder honom bara djupare in i sitt inre: ondska, godhet, fulhet, skönhet, längtan efter barn, rädslan för kärlek, kampen med gud. Det fasansfulla skymtar, liksom det lyckliga. Genom Rabaeus gestaltning är det som om Gregorius får syn på sig själv.
Nej, pjäsen klarar sig inte utan sin Söderbergska förlaga. Den skulle inte existera utan den. Och just det är också tydligt poängterat i Emma Buchts uppsättning. En människa kan bara förstås ur flera vinklar, själen är många lådor i varandra.